Det började med att jag fann det lite jobbigt att ensam ta Emil till skolan och även hämta honom. Men efter en tid var det lika självklart som att 1+1 blir 2. Sedan axlades det mer ansvar på mig och jag grämde mig lite varje morgon att få klar Mona i tid med allt vad det innebar (kläder,frukost,hår,medicin,tandborstning). Idag går det som en dans på rosor, för det mesta. Att hämta upp båda barnen ensam fann jag också lite krångligt till en början. Väskor överallt, en som sprang före och en som halkade efter. En som lyssnade lika bra som en hörselskadad och en som var 200 meter före på cykel. Idag vet jag vart jag har dem och vet vart deras gränser går.

När jag sedan ställdes inför utmaningen att ensam ta alla tre med till skolan för att lämna av Mona och sedan gå hem igen då tänkte jag att nu har jag nått gränsen. Det är inget som är en dans på rosor men det är något som går, som är möjligt och som jag faktiskt gör nu. Att sedan ta med Amelie i vagnen för att hämta Mona som går och Emil som är på sin cykel, det känns inte jobbigt alls. Självklart måste man ha hjärnan på till fullo och vara fokuserad. Men jag tror min hjärna nu är så inställd som det bara går på den här familjen att allt bara sköter sig självt.

 

Det jag också imponeras av mig själv är att jag kan stå med en Amelie på höften och mata henne med välling, samtidigt som jag steker pannkakor och fixar ordning i köket och ser till att Mona och Emil inte har ihjäl varandra och dukar på bordet.

 

Det är full rulle. Lite jobbigt. Lite krävande. Men det går nu hur bra som helst!

 

 

/M