Nämnde aldrig att igår var barnens första skoldag. Det betyder inga mer sena kvällar, inga långfrukostar, inga spontana utflykter, inga filmkvällar. Nu är det pang på. Uppstigning, frukost, påklädning, tandborstning, packa ihop saker, ta på sig skor och iväg.. För Mona är det värst, hon börjar först (09.00) och är även den som är trögast på morgonen... Så man kanske får tjata nååååååååååååågot på henne och det är inte kul för någon av oss. Emil börjar inte förrän 12.30 som med honom kan man chilla väldigt länge och faktiskt göra något med innan.

 

Det bästa med att vara tillbaka till rutinerna igen är att jag får mina lediga timmar mitt på dagen, igen. Under lovtid är allihopa hemma hela tiden och det känns som om man jobbar nonstop. Linn är dock väldigt mån om att jag ska få ledigt och tack vare att hon är mammaledig och hemma så tar hon dem ganska mycket och gör något. Men eftersom jag känner mig verkligen som en i familjen känns det så konstigt att t.ex. sitta uppe på mitt rum bara för att vara ledig istället för att vara nere med dem och umgås. Jag ger nog mer än vad jag tar och det har jag ju bara mig själv att skylla.

 

Ikväll hade Linn bjudit in några grannar på middag.Trevligt men jag mådde inte så bra. Har ju varit lite halvsjuk sedan jag kom tillbaka till England och nästan inte tränat något allt pga det. Men idag orkade jag inte vänta, tänkte att det kanske behövdes att jag började för att jag ska må bättre. Tji fick jag.

 

Nu ligger jag nerbäddad i sängen, har tänt luktljuset jag fick av M&R, fryser, är varm. Huvudvärk. Skulle nog ha väntat några dagar.